Publicerad: 1965 | Acta Otolaryngol Suppl. 1965;200:SUPPL 200:1-62.

Slemmets flödeshastighet i den mänskliga näsan

G. Ewert


Sammanfattning

Ewert har utvecklat en ny in vivo-teknik med hjälp av ett stereomikroskop för direkt observation av färgade submikrona pulverämnen (kalciumfosfat) placerade i försökspersonernas näsborrar. Stereomikroskopet möjliggjorde en förstorad och perfekt upplyst synlighet av rörliga spårämnen på näsans skiljevägg. De observerade försökspersonerna låg på rygg och inandades rumsluft (temperatur 23 ±2 °C, relativ luftfuktighet 20–88 % RF, beroende av årstid, medelvärde RF 43,55 %).

Författaren mätte personligen den tidsperiod som spårämnena behövde för ett flödesavstånd på 2 millimeter (genomsnittlig observationstid 30 s).

174 vuxna (89 ♂, 85 ♀, 12–80 år, medelålder 42,5, >50 % rökare), alla slumpmässigt utvalda patienter vid en öron-näsa-halsklinik i Stockholm, undersöktes.

Ewert utförde tre mätningar på varje sida av näsan och utvärderade medianvärdena med avseende på relativ fuktighet, rökvanor, kön och ålder. Det fanns ingen anmärkningsvärd skillnad utifrån kön eller ålder.

Resultat

Data uppvisade en kontinuerlig minskning (linjär regression) av mukociliär flödeshastighet vid under 70 % RF. När luften blev torrare sänktes den mukociliära elimineringen.

Den genomsnittliga flödeshastigheten för samtliga patienter var 4,2 mm/min. (se diagrammet). Rökare hade en tydligt minskad flödeshastighet (3,6 mm/min mot 4,8 mm/min för icke-rökare).

En tydlig skillnad i slemhastighet mellan den så kallade ”långsamma sidan” och ”snabba sidan” bekräftade det kända fenomenet ”nasalcykel” (mukociliär flödeshastighet och luftflöde ökar och minskar växelvis, inducerat av svällning och avsvällning av nässlemhinnan).

Tillbaka till hälsoartiklar  



Läkarens uttalande...

av Dr.med. Walter Hugentobler

Luftburna föroreningar fångas av näsans slemhinna och transporteras till halsen för att förstöras av matsmältningssystemet. Det är vårt första försvar mot luftburna bakterier, vilket innebär att eventuella försämringar av denna process gör oss mer utsatta för sjukdom.

Ewerts studie är unik, eftersom han utförde sin studie utan att i förväg välja ut sina försökspersoner utifrån ålder eller vårdjournal. Han observerade objektivt hur torr luft ledde till en sänkning av den mukociliära elimineringen, i stället för att förlita sig på subjektiva åsikter om huruvida försökspersonerna kunde känna smaken av sackarinindikatorer som placerats i näsborrarna, så som har gjorts vid andra studier.

Det är dessutom den enda undersökning där man har mätt slemhinnor på båda sidorna av näsan och därigenom kunnat undvika felbedömningar som kunnat uppstå om man ignorerat den vedertagna ”näscykeln”.

Den gradvisa minskning av slemflödet i näsan genom ökning av luftens torrhet som Ewert observerade indikerar en fuktförlust från slemhinnan och en försämring av vårt första försvar mot luftburna patogener vid låg luftfuktighet.